Det unika fiskeläget - Gyön i Blekinge

”Redan uppe och inte gråter” detta typiska uttryck som jag alltid kommer att förknippa med fiskaren Bertil Svensson. Oavsett när på dagen jag träffade honom så var hälsningsfrasen densamma. Bertil visste nog inte själv, att det var han som sådde fröet till denna dokumentation. Första gången som tanken på att skriva ner berättelser om Gyöns fiskeläge föddes, var i slutet av 1980-talet. Det var när jag hörde Bertil berätta om gamla tider runt Svalemålaviken. Alltid var han på gott humör, fixade det mesta när det gällde hus och båtar. Det var ett stort nöje att komma ner till Bertil och Hulda och handla flundror och lyssna på denna rejäla, charmiga och humoristiske man.

Fotot är troligen från början av 1930-talet. Stugorna från vänster Johan Jonassons, Olof Abrahamssons, Sven Svenssons ”Långe-Sven” och Bror Jönssons.

Hans berättelse om när han som barn satt i Anders Österlings knä fångade mitt intresse för de första sommargästerna. Efter tio års forskning, funderande och samtal med människor som kom ihåg hur det var, kände jag mig mogen att börja berätta denna historia.

Albin och Syster Sunnercrantz stuga. Den byggdes omkring 1880 av Nils Olsson, som kallades för Pappa-Nisse, och Sissa Andersdotter.

”Inte visste jag, att det var så grannt runt Svalemålaviken, förrän sommargästerna berättade det för mig.” Detta uttalande från en gammal fiskare inne i viken är väl ganska typiskt från någon som är född och levt hela sitt liv på samma plats.

Fiskarbefolkningen var skickliga på att bedöma vädret och bestämde sitt arbete efter detta. ”När Saltsjön är stilla och synes svart i solgången, följer storm och regn”, säger bondepraktikan. På vintern när havet var fruset, fanns det alltid mycket att göra med att laga näi och redskap. Det kunde vara hårda tider, att överleva vintern. Då gällde det att ha tunnor med saltat sill i, samt andra matvaror så man klarade sig. Hade något fiskare haft otur i fisket och blev hårt ekonomiskt drabbat, så hjälpte alltid de andra fiskarna kring Svalemålaviken till med mat och andra förnödenheter. Man var helt beroende av varandras hjälp för att kunna överleva. Man kunde vara reserverad mot nya människor, det gällde dock inte sommargästerna, som samtliga i tal eller skrift har beskrivit hur väl bemötta de blev och vann man deras förtroende hade man en vän för livet.

Sittande från vänster i KN 38 Sven och Gustaf Pettersson. Till vänster i KN 3 Rune och Tore Gustavsson, samt Gustav Olsson. I KN 203 från vänster Isidor och Bror Jönsson. Sittande i KN 214 Fridolf och Lars-Erik Svensson. Bilden är tagen våren 1954.

Blekingsekorna på Gyön för omkring hundra år sedan var alla personligheter och fick speciella namn, utöver sina ordinarie beteckningar. Ola (Olof) Svensson kallade sin båt för Arvet, då den troligen gått i arv. Kanske efter sin far Sven Persson. Nils Olssons kallades för Johanna (han hade en fosterdotter med samma namn) och en annan eka var känd som Bengta, eventuellt var det Sven Månssons, hans hustru hette ju Bengta? Fler namn fanns att finna. Det kunde vara Näktergalen, Snällan, Gruståget och så vidare. Dessa båtar finns inte med i förteckningen över Märkta båtar hos Karlshamns tullkammare eftersom mindre båtar inte behövde registreras. I början var det vanligt att ekorna var tjärade, men efterhand målade man dem gröna och senare vita.

Traditionellt seglade befolkningen sina båtar till sjöss. Fiskade och for till Karlshamn. Svågrarna Martin och Sven Svensson (Gamlas-Sven) lät emellertid installera en tändkulemotor på 4 hästkrafter i sin vrakeka KN 128 Försten. 1911 levererades maskinen från Höör och till Gyön kom en montör, Otto Lund från fabriken, för att hjälpa till att montera in motorn. För montör Lund blev det flera resor mellan fabriken och Gyön då allt fler ville skaffa sig en maskin. Motorn togs nämligen emot med förtjusning. Alla blev imponerade och det var ett revolutionerande framsteg i det lilla fiskeläget. I början använde man endast motorerna, när man lade ut eller lade till vid bryggan.

KN 222 Älvfjord som ägdes av bröderna Gustavsson, infrusen i Svalemålaviken i början av 1950-talet.

En annan som också lät installera en Höörmotor i sin vrakeka KN 139 Sigrid 1911 var Olof Abrahamsson. Ekan hade han låtit Karl Mattsson på Skifteshomen däcka och Sven Johan Olsson, båtbyggaren på Joggesö, hjälpte till att montera motorn. Fiskargubbarna skulle ofta försöka imponera på varandra med sin styrka och Sven Johan var en extremt stark karl. Han lyfte både svänghjulet och Karl Albin Strömberg, som då var 11 år. Han fick ligga raklång över svänghjulet, samtidigt som Sven Johan bar alltihopa ner i ekan. En historia som det berättades om i många år på Gyön.

Denna del av dokumentationen kommer att handla om när den första fiskarfamiljen, Mattis Persson och hans hustru Anna Brorsdotter med dottern Sissa, bosätter sig längst inne i Svalemålaviken på 1760-talet och fram till att den sista aktiva fiskaren Georg Jönsson avlider närmare två och ett halvt sekel senare.

Karta från 1700-talet, när fiskeläget vid Gyön etablerades.

Leif Olsson © 2013 Ad Mare